Förlossningsberättelse

Tordag
På dag 14 över beräknat förlossningsdatum går jag och funderar på hur länge det ska ta.
Varje kväll och natt ligger jag med kraftiga, men ändå inte så onda sammandragningar. Tanken slår mig att bäbis kommer väl ut till jul eller nåt. Börjar tro att man är lurad de är väl bara massa GoFika i magen.

I vilket fall. På eftermiddagen ringer barnmorskan. Hon har bokat in mig på igångssättningsbedömning fredag kl. 8:45. Ja ja tänker jag varför ska de sätta igång mig. Kommer ändå  bara att få åka hem.
Fast när tanken om att jag ska in börjar jag bli nervös. Hela kvällen går jag omkring som i ett töcken. Kan inte tänka klart. Packar om BB-väskan för 50:11:e gången. 

På natten sover jag ändå rätt så gott även om man vi några tillfällen vaknar och grubblar på ditten och datten.

Fredag

Morgonen blir konstigt. Både jag och Andreas går runt och är ngt smånervös. Vi kan inte prata, sitte eller äta frukost. Det är mycket känslor. Vi vill ju absolut inte bli hemskickade.

Vi lämnar av Agnes på fritids och det första hon säger till fröken är: Idag ska mamma och pappa till sjukhuset och plocka ut bäbisen. Jao tycker jag vi får väl se hur det går.

Väl inne på sjukhuset/förlossningen blir vi väl mottagna. Förlossningen/BB är nog den bästa platsen på sjukhuset.
I vilket fall så blir jag uppkopplad mot ctg där allt ser bra ut. Bäbis är iofs lika lugn som den varit hela veckan så jag har inga direkta förhoppningar om att den ska ut idag.
Träffar sedan en väldigt harmonisk läkare. Han förklarar situationen och sedan kommer det.
Han förklarar att eftersom jag nu räknas som överburen så gör man så att man får välja. - min hjärna snurrar.
Han berättar att man får välja att bli igångsatt eller om man  vill går över några dagar till.
Ja fattar nog inte vad han säger, men stammar fram jo, men jag vill bli igångsatt.
:-)
Han undersöker och 50% av tappen är utplånad, lite bakåt och öppen 1,5 centimeter. (så veckans alla värkar har inte gjort ngt alls). Bäbis är i vilket fall lång nedsjunken och hinnorna verkar bra.
Han säger att detta är ett ypperligt utgångsläge för igångsättning. Så nu kör vi!
Vi får möjligheten att sitta ner som han sa sådär 40 minuter innan det är dax. Vi satt 5 minuter sedan kom sköterskan och det va vår tur.

Så klockan 09:59 så tar hon hinnorna och vatten går. Nu är det sagt att det tar ca. 2 timmar innan värkarna börjar. Vi litar inte riktigt på detta, men ja ja de vet väl.
En timma sedan så kommer värkarna. Än så länge är de hanterbara, men de är nu man fattar att det är på G.
Kl. 12 kommer chocken. Jag känner att jag vill krysta, men nää så här snabbt kan det inte gå. Super nu i mig lustgas för fulla muggar och är ngt i chock. Jag är endast öppen 4 cm och jag hinner tänka att detta kommer inte gå väl. Antingen går jag sönder eller så blir det snitt.
Nu är det in i dimman. Lustgasen ökas och värkarna tilltar med fart.
1tim40min senare kommer de riktiga krystvärkar och på 10 minuter är det över.

Kommer i tidningen inom kort.

Mitt livs värsta 10 minuter och längsta. Jag tänker de här tar aldrig slut, känns som om värkarna avtar och de liksom sitter på halva vägen. Jag skriker till max och vill inte mer. Å så ligger det en liten krabat på magen. Man känner värmen och vips så har jag glömt hur ont det gjorde.
Vi kollar och vi är inte alls förvånade. Det är en liten tjej. Det va ju det vi hade bestämt.  En liten Alice.
Medan höststormen yr ute så efter 42 veckor väntan kom hon som en raket på 4 timmar kl. 13:50.

Trots allt onda så är jag hel. Inte en skråma någonstans. Vilken hjälte till barnmorska.  Hon var som de ska vara, en bästa vän som styr en in på rätt väg. Kände redan innan igångsättningen att denna kvinna har varit med länge henne kan man lita på. Så under förlossningen är jag som en marionettdocka. Hon instruerar och jag lyder :-)