augusti 30, 2010

Barndommen

Tänkte på en sak igår. Speciellt igår.
Lämnade Anton för första gången borta hos en kompis. Han skulle sova över.
Vips så slog det mig. Skulle man kunna frysa tiden så hade jag gjort det nu. För attans vad bra jag trivs. Jag trivs med mig själv och hur barnen är och har det. Det är liksom så där lagom. Känns som om vi kommit igenom den trottsålder som innefann sig i våras så man bara gick runt och var irreterad. Nu liksom flyter det på. Kan ha att göra med att jag börjar jobba, men ändå. Det liksom känns så där bra.
Jag ser hösten som en lyft. Även om det kommer en del regn så älskar jag hösten. Vindarna, luften och det där att kunna dra på sig en halsduk och hatt. Underbart!


Nej det går ju inte frysa tiden. Barnen blir äldre och mer egna individer. Fler och fler saker händer och de tar hand om sig själva. Visst är det skönt, men innerst inne är man ju hönsmamma. Eller nä just det man bara älskar de där små livetn- alltid!