Alltså det är fem år sedan.
I alla sorg kom oxå all lycka. Massor av blandade känslor. Många tårar, men oxå massor av skratt. Kan tänka mig att många med har detta som en dag de aldrig glömmer.
Kan fortfarande känna känslan av nervositet, spänningen och gråten i halsen när vi går in i kyrkan. Det var magiskt. Jag vet jag var så rädd att snubbla och falla pladask över stengolvet. Min bror som var bestman hade en annan rädsla. Tänk om man skulle tappa ringen så den åker in under dopfunten.
Anna sjunger Ulf Lundell och Kärleken förde oss samman. Jag vill att det aldrig tar slut.
1 kommentar:
Kan tänka mig att den dagen man gifter sig (om det någonsin händer vill säga) så är man just sån, nervös som sjutton och glad och rädd på samma gång. :)
Sv: Man måste dock bo 10 mil härifrån för att få gå före så hade ju inte räckt om man bodde i kba t ex. Det är nog tyvärr bara att bita ihop och bo trångt tills dagen då man flyttar till hus. Man önskar ju att om man var aktivt sökande så skulle man ha företräde, nu glider ju folk in på ett bananskal liksom.
Skicka en kommentar