november 26, 2009

Pepparkaks bak och tårar


Ibland går jag in i depressionssvackor. Som tur e vara de aldrig längre än en dag.
Idag var en sådan dag. Andreas får ta mycket "stryk". Jag gråter, gråter gråter o gråter. Har aldrig med någon att göra. Det är jag själv som gräver ner mig och tycker synd om mig själv. 
Jag antar att jag saknar en bästa vän på nära håll. En som man träffar med jämna mellanrum och man kan ringa om det är något. Helt enkelt är bästis.



Kvällen tillbringades på Arakullevägen. Det vankades pepparkaksbak. Jag pluggade medan familjen bakade. Festligt. Som tur e har vi en deg till så det ska bakas mer.

Inga kommentarer: